Människor som haft hund hela livet men kan inget...

Mina föräldrar har haft hund sedan jag var 6 år gammal. De har alltid haft Golden Retriver. Deras hund de har nu är 10 år gammal och rädd för allt och osocial och osäker. De bor på landet och har aldrig lämnat bort henne eller tränat henne socialt eller mentalt. Hon kan inget utan hon får massor med motion men ligger bara på gården som en säck deg hela dagarna. Helt mentalt slö. Jag har försöket visa dom och ge dom böcker som kan hjälpa dom i kontakten med hund och ge dom kunskap men de kolllar på bilderna typ...max.

Jag hoppas verkligen de ej köper en till hund efter den de har. De använder också sin hund som skydd mot allt socialt liv då de "ej kan lämna henne" eller måste hem till hunden.

De var här en snabbis och sa hej. Max en halvtimme som alltid och kom oanmälda som alltid när Erik är på jobb. Som jag ej har ett liv alls. På den korta tiden hinner de häva ur sig mycket och jag blir alltid grymt irriterad på dom.De gör allt fel i kontakten med Harry och han regerar självklart på deras  sätt med att bli galen och hysterisk som de är själva.  Pappa tex gick böjd över Harry samtidigt om han tog på honom med bägge händerna i lek och ropade sitt sitt sitt i värsta ljusa tonen i hysteri. Självklart sitter ej Harry då. De vet trots 29 års erfarenhet verkligen inget om hur hundar fungerar. De tror det är TUR som gjort att våra hundar varit så social ,öppna,lydiga och snälla och ognälliga. Typ " ni har verkligen haft tur med era hundar ni".

De är helt tagna av att Harry kan åka båt,bil och sitta i bur i bilen utan gnäll. Att vem som helst får ta på honom och gå med honom och att alla kan klappa honom samtidigt att han släpper saker vid tillsägning och att han är som han är. De tror det är ett mirakel.Att han kan så mycket fast han är så ung. Att han aldrig är rädd eller osäker eller arg. Det är uppfostran av en hund helt enkelt och socialisering. De kan ej ens ta sin till veterinären,. Hon måste få lugnande redan i bilen först...

Och som vanligt så säger dom aldrig något positivt eller frågar hur jag (deras dotter) mår etc. Men de hinner fråga om Erik och var han är och hur vädret är i Alaska.

Jag accepterar och älskar mina föräldrar men tror ändå jag måste vara adopterad.  Att umgås med mina päron en halvtimme gör att jag blir helt slut mentalt och ofta låg. Jag är så olik mina päron så det finns inte. Men blod är blod.