Familjen är värst?

Idag kom mamma och pappa förbi på en snabbvisit. Oanmälda som alltid och stannade som alltid max 20 minuter. De tar aldrig av sig ytterkläderna ens utan ägnar tiden åt Harry. De frågar aldrig hur jag mår-inte på riktigt iaf och har alltid haft noll intresse att få reda på vem jag är och har blivit som vuxen.

Mina föräldrar bor på landet isolerade. De har inga vänner utan varann och hunden. Bägge är pensionärer. Min barndom var okej. Tak över skallen,härliga bröder och aldrig blivit slagen mm. Trots detta finns det stora brister i omsorgen om alla oss syskon. Vi har aldrig fått höra positiva saker från våra föräldrar eller ett jag älskar dig. ALDRIG! Aldrig fått höra att vi är bra,söta,duktiga etc. ALDRIG!

Mina föräldrar har dessutom fördomar mot allt. Utlänningar,feta,smala,tjejen i kassan,Britt som bor i huset bredvid. Trångsynthet är bara förnamnet. Pappa är så förändrad att jag nästan börjar tro att han är i ett tidigt stadium av demens eller ngt annan allvarligt. Ej samma person längre alls.

Mina föräldrar är på samma sätt mot mina bröders barn som de var mot oss. Detta är hur de är. Jag står inte nära mina föräldrar alls-vi har ej samma synsett på ngt i stort sett och tack vare deras brist på uppmärksamhet/ intresse /bekräftelse har jag överpresterat sedan jag var liten. Först sedan jag brände ut mig helt som jag lärt mig att chilla. Mina föräldrar vet ex inte ens vad för utbildning jag läst på universitetet pga brist på intresse. De bryr sig inte och finner det ej intressant. Det är bara intressant att pika om man har gått upp i vikt eller är för smal eller har stökigt hemma.

Min mamma är ordbajsarnas okrönta drottning! En gång när jag stod och speglade mig som 15 åring sa min mamma dessa ord till mig " Du skulle behöva ta ett kg från rumpan och lägga på dina bröst" .TILL en 15 åring mitt uppe i utvecklingen mm. Det är så hemskt att jag ej ens kan sätta ord på det. NU för tiden är det enbart pikar om min vikt. När jag var smal så var jag för smal eller utseendefixerad etc. Mina tänder var för vita och jag var för finklädd. Alltid fel-aldrig rätt eller bra.

Att möta mina föräldrar tar energi och kraft och lämnar en bitter smak i munnen. Jag avundas er som har föräldrar ni delar saker med förutom blodsband. Jag har aldrig känt mig nära mina föräldrar. Jag var mycket närmre mitt ex föräldrar som var underbara.

Mina föräldrar har många saker som jag direkt avskyr egentligen hos andra. De är väldigt EGO,trångsynta och har fördomar som ej baseras på fakta utan okunskap.

Ett tag försökte jag få till en förändring men har accepterat att de är som de är. Kommer träffa dom ibland men vi kommer aldrig vara nära. OM jag får barn ska jag ge dom så mycket kärlek och bekräftelse så hälften vore nog. Om vi inte var släkt skulle vi aldrig träffats eller umgås alls. Vi har noll gemensamt. Sorgligt men sant.

Ni som har bra föräldrar som bryr sig-NJUT!