December 2009 var den värsta...

Perioden i mitt liv. Även januari 2010 var hemskare än alla mina samlade mardrömmar. Jag tror det är därför jag känner behov av lugn,ro och harmoni. Inga stora utsvävningar-bara vara i dagen. Balans.

Jag FÖRSÖKER med all kraft och mod jag har att se positivt på livet nu. Ej dyka tillbaka i det som var då. Allt jag/vi gick igenom. Men det är stundtals svårt och självklart lyser det igenom ibland här. Jag hade aldrig innan trott att man kunde känna sån hopplöshet varvat med hopp,intensiv ångest och hjärtgripande sorg och förtvivlan som jag gjorde då. Det kändes som någon satte en kniv i mitt hjärta och stundstals kunde jag ej andas. Inom loppet av tre veckor förlorade jag min katt Tusse och min hund Nemo. Tusse var gammal men det var TUFFT ändå då han var det första djur jag förlorat som vuxen. Tusse var en extraordinär katt. Han var magiskt underbar. Alla ville sno honom från mig.

Nemo var mera än bara en hund. Nemo var hela mitt liv och passion. Allt jag gjorde  och hela mitt intresse var kopplat till honom. Min dröm om en egen hund som blev sann efter år av längtan. Jag tackade nej till fast jobb för Nemo. För att kunna ta hand om honom som han förtjänade. Det finns inget jag inte skulle gjort för Nemo. För hans skull.

Till Nemo kände jag en överbeskyddande omhändertagande kärlek som jag aldrig upplevt innan- Jag har sagt det hela tiden men om jag så hade fött honom själv hade jag ej älskat honom mera. Det är ännu idag en enorm förlust för mig och det gör fruktansvärt ont i hjärtat. Vissa bilder kan jag ej ens se på. Tänker jag på förra december och vad vi upplevde och vad som väntade är kniven i hjärtat tillbaka. Nyslipad och vass sätter den sig där och blodet forsar från hjärtat. Jag kommer aldrig förstå varför.....

Tusse fick somna in fridfullt den 22 december förra året. Efter ett fullt liv av kärlek ända in i slutet. Den 23e december satt jag i badet när de ringde från Läckeby djursjukhus i kalmar med resultaten från biopsin från Nemos mage. Det som skulle tagit 2 veckor att analysera tog 5 veckor. Jag visste innan hon sa det. Jag visste i hjärtat att han ej var okej. Hon sa bara. Det är elak cancer med snabb metastasbildning. (Hon la till att det ej behövde innebära slutet för Nemo att han kunde klara sig om de fått bort allt.) Men jag visste då Nemo ändrade sig helt sista tiden. Det hade spridit sig. Det var solklart.Att gå upp gråtandes från badet och se upp i trappen på Nemo som låg där och väntade på mig med sina bruna ögon och sin viftande svans var överjävligt då jag visste vad som väntade. Att ha sin älskade hunds huvud i sitt knä och kyssa hans mjuka päls och öron och veta att han aldrig skulle få uppleva ett år till och vad som väntade kan inga ord förklara. Att kärleken till Nemo skulle leda mig till att jag fick ta farväl så tidigt för jag älskade honom och för att han skulle slippa lida var överjävligt. Det skär hål i mig bara att skriva de och tårarna rinner hejdlöst på mig nu. Maktlösheten,ilskan och förtvivlan. Veckorna som följde var horribla,hemska och jag blev sjuk av sorgen...Jag kan fortfarande ej se på bilderna av Nemo i slutet när han sitter med en väldigt pytteliten Phat jeuss som var typ ett par veckor gammal bara.....Inte konstigt att Jesus älskar hundar säger vi alltid. Han fick ju möta den bästa när han bara var 10 dagar gammal .

Det har gått ett år nu. Ibland känns det som 7 år och ibland som det hände igår. oavsett vad som händer är jag säker på att december  i år blir betydligt bättre än förra årets och det ska jag uppskatta. Jag tror Nemo är min och vår skyddsängel nu. Han skyddar oss från hemskheter och vakar över galenHarry.

OM jag är deppig i december är det mycket för detta och ibland måste jag skriva sånt här-det är terapi för mig. Långt inlägg blev det också.