Unghundsfasoner!? Hmrf

Jag älskar verkligen hundar(alla djur eg). Harry är helt underbar och det går verkligen inte en dag utan att jag garvar åt honom och hans jäkla upptåg. Just nu är han ju i en fas där han är döv och gör lite som han själv tycker är bra. Han är en så jäkla lycklig och sprallig hund den lille.

Häromdagen fick han total glädjefnatt på Missjö när vi kom dit. Då tyckte han att han skulle hoppa uppför ett fem meter högt superbrant berg och jag trodde han skulle ramla och bryta ryggen men det gick bra trots allt. Men jag skrek för det såg otäckt ut och det ska ju mycket till innan jag skriker som de som känner mig vet om. Berget var verkligen HÖGT och stupbrant rakt upp typ 90 grader.

Sedan så fort han blev lös hoppade han i och simmade och fick då får sig att han kunde simma ut till vår båt och gå upp där vilket ej går då den är hög. Sedan så stack han 2 gånger och körde ärovarv runt ett annat hus där ute. Han har aldrig stuckit utanför vår syn ngn gång innan om man ej räknar när han och Freja stack på rådjur. Han är normalt ej en hund som går långt då han alltid vill ha oss i sikte. Nu kom han ju tillbaka som en torped överlycklig med öronen flygande och tungan hängande. Inte heller kan han för sitt liv förstå orden sitt,nej och stanna längre.

Jag kan förstå att de som ej vet vilka faser en hund går igenom i sin utveckling mot vuxen hund får panik i denna åldern . Fast mitt i all dövhet,klumpighet och svängningar mellan liten och vuxen hund så är det helt underbart och ett privilegium att få följa en hund och uppleva allt.

Jag är så nyfiken på hur han kommer bli som vuxen. Jag har svårt att se honom som vuxen och jag tror han lär vara busig,översocial, studsig  och ha glädjefnatt varje dag så länge han lever.) Min gosegris. Jag fick ju aldrig uppleva min förra hund Nemo som vuxen,något jag sörjer enormt.

Ska bjuda på bilder på hans (och vår) lycka när jag är hemma istan nästa gång:)

Sköt om er!