My Left Foot

Fy faan säger jag. Jävla förbannade fotjävel. Foten var tjurig och ond redan igår men imorse när jag klev upp var jag säker på att ngn satt en kökskniv genom den. Hittade ingen kniv men smärtan satt i. Att gå ut och gå med Harry en dag när man har såhär ont är en utmaning. Hade tårar i ögonen när jag traskade och jag har fått ta smärtstillande och lindat foten. Detta är ca 7 månader efter frakturerna det gör så här ont. Fy! Innan jag bröt den hade jag verkligen ingen aning att man skulle kunna bli tvungen att op en fraktur och få massa skrot i den och så problem med den förmodligen resten av livet.

Bild av min fina Klematis från i sommar (eller klitorisen som sambon sa en gång)

Men pratade med en vän i stockholm i förrgår. En av hans vänner var med om en Mc olycka som ej var hans fel och har fått amputera sin fot. Jämfört med det är ju detta inget. Men jag har svårt att gå idag och detta är min verklighet. Varje steg känns förjävligt. I stilla läge gör det förbannat ont. Jag skulle behöva en lokalbedövning för att kunna gå idag känns det som...:( blääääää

Nu är det snart dags för prommis med Harry igen. Ser ej fram emot det alls. Tur att han är så snäll den lille.

På den berömda smärtskalan  som är 1-10 så har jag ont en stark sjua ibland medel 8 idag. (sorry wilma om detta gör dig deppig(are) men jag var tvungen att få det ur mig!!!Ingen förstår alla säger bara men oj är inte det bättre än? De fattar ej vilken omfattande och komplicerad fraktur det verkligen var.....att de flesta får men resten av sitt liv med smärta,minskad rörlighet. Många kan ej springa tex igen.