Vad är ett värdigt djurliv?
Tack vare min bloggvän Mette så fick jag massor med tankar idag om vad som är ett värdigt djurliv. När ska gränsen gå? När är det dags att låta ett djur få somna in? Hur bedömer man det?
Detta är tankar som är svåra att formulera och sätta ord på tycker jag men samtidigt är det beslut som alla djurägare ställs inför. Den hemska baksidan av djurägandet. Samtidigt är det skönt att kunna avsluta ett plågat, sjukt djurs liv. Vi kan ge våra djur detta. Ett värdigt slut och de kan få slippa sina plågor. När vi människor är dödssjuka så finns ej den möjligheten. Jag har själv låtit min katt Tusse och min Hund Nemo få somna in.
Jag tror det är väldigt olika var människor sätter den gränsen. En del tycker ju att katter har förbrukat sin chans till ett liv för de råkar kissa inne en gång och en del går och drar sina hundar i vagnar för de är för feta och sjuka för att kunna gå själva. Två extremexempel åt bägge hållen jag vet men ändå.
För mig handlar det mycket om en känsla och om djuret lider. Finns det hopp om ett värdigt liv? Har djuret glädje och livslust? Kan det röra sig såsom det är menat att göra? Har djuret ont? Är ett åtgärd rimlig och klarar djuret i fråga rehab om det är skadat så op behövs?Hur gammalt är djuret? I vilken kondition? Vilket resultat ger en ev operation? Många såna frågor som ställs mot varann. Kan medicin hjälpa?Biverkningar?Påverkan? När jag svarat på dessa frågor fattar jag ett beslut som är noga grundat utifrån djurets bästa-inte mitt. Inget djur ska plågas och ha ont för min skull. Inte om det ej kan åtgärdas på ett rimligt sätt med träning/medicin/vård mm.
Jag skulle tex aldrig tycka det fanns en rimlighet i att låta Harry leva om han förlorade ett ben. Han är en springer spaniel. Han mår bäst när han springer på ängarna och jagar fåglar. Skulle han ej kunna få göra det utan hoppa sig fram på tre ben resten av livet skulle jag ej se det som ett värdigt liv alls för honom. Inte med den ras och ålder han har. Hade han en obotlig sjukdom som jag visste skulle ta död på honom om ett år i plågor skulle han få avsluta innan han blev för sjuk. Inte få ont och plågas. När man avlivar ett djur är det vi som är kvar med det svåra- sorgen och tomheten. Djuret får somna in skönt och tryggt.
När jag lät min Nemo somna in så sa veterinären att det är på tok för många människor som låter sina hundar leva i plågor för länge och leva ett ovärdigt liv i en slags missvriden omtanke som egentligen handlar om egoism. Att personen i fråga ej orkar med tanken på att leva utan djuret och därför får det leva vidare trots smärta och att de knappt kan gå mm. Inte av omtanke om djuret.
Jag har ALDRIG gått igenom något så jobbigt som Nemos sjukdom och allt hopp och förtvivlan och död. ALDRIG!. Då ska ni veta att jag upplevt en hel del. Inget kommer ens i närheten av den sorg,förtvivlan och total kollaps jag upplevde. Jag förlorade min bästa vän. Han var sjuk, hade ont och fick cancer i magsäcken. Nemo var mitt allt och jag fick besluta om att det bästa jag hade skulle få dö. Han skulle få slippa dö i plågor men jag dog absolut och en del av mig gick sönder då och kommer aldrig igen. Det gör ont att skriva detta och om en dryg vecka ör det två år sedan Nemo fick somna in. Men jag lät honom leva och dö med värdighet. Jag drog ej ut på det när diagnosen kom. Jag tänkte på hans bästa fast jag själv blev sjuk av sorg.
Vi har säkert olika gränser för vad som är ett värdigt djurliv och när det är dags att låta ett djur somna in. Det är balans och ett ansvar som vi bör ta på stort allvar. Det är den ultimata kärleken till sitt djur att låta djuret leva i kärlek och värdighet och även avsluta dess liv på detta sätt. Men det är svårt-så jäkla svårt att fatta beslutet och hantera saknaden om bedömningen är att ett älskat djurs liv ska avslutas.
PS: Jag grät floder nu när jag gick in i Nemos album för att sätta ut bilder på honom i inlägget. Tusse saknar jag och älskar men han fick bli 16 år gammal-han fick bli en gammal kattfarbror. Nemo fick aldrig ens bli vuxen:( Sorgen är lättare att bära nu men den finns där ständigt ändå. Gråter ofta över Nemo och tänker på honom jämt.
.