Två exempel-avsluta ett djurs liv?

Jag spinner här vidare på ett av inläggen från igår när jag skrev om vad som är ett värdigt djurliv och hur och när man ska veta när det är dags att låta ett älskat djur somna in. Det är ett jobbigt ämne och jag var jätteledsen när jag skrev det igår för jag har själv fått fatta beslut om liv och död.  Det finns ju inget svart och vitt i detta utan varje ägare har ett ansvar för sitt djurs liv och värdighet vilket inkluderar en avlivning förr eller senare. Vi drar olika gränser vad som är värdigt och det är svårt att sätta sig in iscenarion som ej hänt för man måste nästan känna djuret och hela dess historik och sjukdom mm för att kunna förstå och utvärdera och fatta ett beslut.

Jag har alltid frågat veterinär om råd vid medicinska frågor. Min katt Tusse var 16 år och började vingla,se dåligt och kräkas. Gick väldigt snabbt och det var ingen tvekan alls. När han fick somna in tog det lång tid innan han somnade för att hans hjärta mm arbetade så långsamt med att pumpa runt vätska: allt höll på att ge upp invärtes. Gick från gammal gubbkatt till sjuk katt på ca 3 dagar så han fick somna in. Det var jobbigt men rätt beslut och det fanns inget annat beslut att ta. Hade jag väntat två dagar till hade han dött hemma sa veterinären av åldersåkommor. Jag tokälskade Tusse som jag tog från ett katthem när han var 8 år gammal. Ljuvlig katt och jag är så tacksam för varje dag jag fick med denna ljuvliga varelse. Jag minns honom med glädje och kärlek. Jag är så glad att han var min.Så tacksam att han fick bli gammal.

Men min Nemo var det annorlunda. Han åt dåligt fick akuta kramper i magen och jag var fram och tillbaka hos jour djursjukhus hela tiden. Undersökningar röntgen mm. tester och prover och inläggningar men inga felhittades. Han var då drygt 1.5år gammal. En UNDERBAR  HUND. Magiskt snäll ,en ängel som ingen kan glömma. Min bästa vän. Jag hade velat ha en egen hund sedan jag var 12 år gammal och med Nemo blev den drömmen sann. Vi var tillsammans hela tiden. Men Nemo hade problem med Diarreer, magsjuka, kramper och åt dåligt. Till sist tog man ett UL på hans buk. Man såg ngt i magsäcken och de ville öppna och ta bort. De öppnade och hittade dels en stor missbildning(medfödd syntes ej på Ul eller röntgen) utanpå hans magsäck som satt fast i nätet runt magsäcken samt en knöl i magsäcken. Det såg ej ut som en tumör sa de men skickade den på analys. Nemo kom hem och vi vårdade hans sår.Jag var så lycklig!! Allt skulle bli bra. Han började gå upp i vikt men började bli rädd för mycket. Det gick gradvis-kände ej igen honom riktigt.

Tre veckor senare ringer de och säger att det var cancer de funnit i hans mage. En cancerform som är så sällsynt att de ej hittat den hos en hund innan och att de på labbet måste få tid innan de kan uttala sig om hur aggressiv den är. INgen vill ha ett sånt samtal när de samtidgt sitter med sin hunds ansikte i knät. En hund som tokälskar alla som har puls. En mild och vänlig hund. Jag gick sönder men hoppades att det skulle vara en ickeaggressiv tumör. pendlade mellan hopp och förtvivlan och grät som en idiot mellan varven för innerst inne visste jag. Jag visste men jag ville ej veta. Det gjorde på tok för ont. Bara tanken på att förlora min Nemo slet mig itu och jag förblödde.2 veckor senare ringde dom igen. Det var en elak tumör. En tumör som ej setts på hund innan på det stället alls utan mest på små barn och den är mycket aggressiv. Nemo skulle på UL igen för att se om det fanns metastaser. Under den tiden undersökte jag själv tumörformen som bla fanns dokumenterad i USA. Kontaktade vet där som forskat i det och fick svaret att en hund som har den tumören lever max 6 månader även om man op bort tumören. Detta då det hunnit sprida sig i systemet då matt mm passerar genom magsäcken därdet sitter och metastater finnsoftast i hela hunden. Jag visste redan då att det gjort detta påNemo för han var så rädd,han satte i halsen och fick panik. Sista veckan ville han ej gå ut. Detta var en hund som levde för att gå ut annars. Det var det roligaste han visste. Då beslöt jag mig för att det fick vara nog. Sambon var på jobb men vi hade diskuterat det innan. Jag skulle ej dra ut på det i ett par veckor /månader för min skull utan för han skulle  han få somna in då-innan det blev värre och värre. Även om det var självklart så var det ÖVERJÄVLIGT! Sambon älskade Nemo. Vi gick en promenad med nemo innan sambon åkte på jobb. Vi gick båda två och sambon sa senareatt han visste i hjärtat att han aldrig skulle få se Nemo i livet igen när han åkte. Jag visste nog det också för jag grät och bad sambon att ej åk aut på jobb och det har aldrig hänt annars på de 5 år vi levt tillsammans.

Jag fick ge sambon besked att Nemo fått somna in när han var på sitt jobb mitt i Nordsjön-det var överjävligt: Nemo var som vårt barn-en i familjen. Jag älskade min mormor och hon dog men som jag sörjt Nemo har jag aldrig sörjt någon levande väsen innan. Men jag vet att jag valde rätt. Jag lät honom somna innan allt kom tillbaka igen. Jag kunde kanske fått några månader till med honom men till vilket pris? Fast en hund som ej vill gå ut och är rädd för allt och har ont har ej ett värdigt liv om man även m'vet vilken cancerform han hade. Han fick bli en ängel. Ska tilläggas att strålbehandling inte ens diskuterades. Det kunde ej hjälpa Nemo och jag skulle aldrig utsatt honom för det även om det funnits en liten chans att det hade hjälpt.

Använder dessa exempel då de känns ganska självklara för mig och ska skriva ett annat som är mera luddigt i nästa.